Vi börjar lite snabbt här.

Jag kom och tänka på en sak igår. Diskuterade det här med milla på frasses när vi svullade oss idag också ^^

Men i alla fall. Igår när jag satt och kollade på DH så kom jag och tänka på, varför om man är så lycklig så man kan spricka. Så är det ändå något man saknar. Man är liksom aldrig riktigt nöjd med hur sitt liv är. Om man har sin kärlek besvarad och vänner som bryr sig till maximum, så saknar man fortfarande väldigt mycket. Jag förstår det fortfarande inte riktigt hur bra än milla försökte förklara.

Men det kanske bara är så att man är olika i sinne, själ och hjärta.

Och vissa bryr sig verkligen inte medans andra bryr sig svinmycket och gör allt för att synas, höras och bli älskad.
Kan det bero på för lite självförtroende eller något i den stilen?

Jag vet inte alls. Jag tycker i alla fall jag har ett svinbra självförtroende även om jag inte erkänner det för andra, men så är det typ.

För jag känner att om man erkänner att man har bra självförtroende blir man sedd på ett helt annat sätt. Och att man tycker sig själv vara snygg. Då tycker folk man är för egenkär och shit. Därför är det säkert många som alltid påstår att dom är så ful och tjock och alla såna klyschor.

Sånt går mig lite på nerverna. Att dom alltid vill få det bekräftat av andra att dom är snygg,fin, whatever.

Det är vad jag har tänkt på. Så nu vet ni det ^^
Det var vad det här inlägget handlade om!

- over and out, emelie